Vart är världen påväg??!!
Hur kan livet vara så svårt, jobbigt och tungt att man väljer attta sitt liv när man är 16år gammal?? Man ska inte en hunnit få så stora problem som inte går att lösa. Jag blickar tillbaka på min tid då jag var 16år.. kande jag någon gång att livet inte var vär att leva?? Jag kan inte komma ihåg att jag någongång känt så.. Däremot har man haft <3 sorg =) Och det tyckte jag (mins jag) var fruktansvärt!!!! Jag låg i min säng och bara grät och grät i flera dagar, mins att det var en hemsk känsla, mamma kom och försökte trösta mig hon till och med la sig för att sova med mig. Tack mamma! Att bli lämnad av min livs kärlek, var nog det som var det värsta för mig som 16 åring... det var vad jag trodde då. Kan små le nu idag över det. =)
Den här 16åriga pojken var min granne.. Jag kände inte honom, man hälsade på varandra när man möttes. Jag såg honom som en fin, omtänksam ung man med stort hjärta. Och det var det man har hört om honom i efterhand. Han var äldsta syskonet och bodde hos sin mamma som själv inte mådde så bra.. Det är svårt som förälder att tahand om sina barn på ett bra sätt om man inte klara av att ta hand om sig själv. Men hon gjorde sitt bästa, det svär jag på!!! Det är inte lätt att vara ensam förälder som bär hela ansvaret och på det ha egna problem. Som äldsta syskonet så bär du automatiskt ett stort lass, du är rädd om din mamma och vill vara henne till lags, hjälpa och stötta henne och du bär ett ansvar över dina mindre syskon. Och det ska inte vara så, det får nte vara så!!! Du som barn ska inte behöva vara förälder till föräldrar och syskon på ett sådant sätt.. bära en stor oro! Du skall få vara barn och som mest ha kärleksproblem. Men idag har det blivit så att familjer som har problem får lösa det i familjen. Folk runt omkring blundar för andras problem och varför har det blivit så??!! Jo därför att samhället har höga krav på oss människor och då blir det att den enskilde människan ställer höga krav på sig själv.. Och med det så blir det att man blundar för sina med människor. Sorgligt men sant!!!
Jag vet, för detta jag just skrivit om har jag upplevt själv! Jag kommer från en trasig familj, alkolism, missbruk, förälder med psykiska besvär. Jag vet hur det känns att vara förälder till min föräldrar och syskon. Känna en ständig oro, det ena avlöser det andra och så har det sett ut.. spec. under mitt unga vuxna liv. Jag har alltid fått vara den "starka" som fixar och tar hand om än de ena än de andra.. Och jag är fortfarande den pesonen.. Det är jobbigt många ggr, men hur det än är så mår jag bra av att hjälpa andra som behöver mig. Det är den jag är. Men jag har haft den turen när jag var ung.. jag hade släkt som brydde sig om oss och min familj..
Så jag vet hur det är att gå den svåra skolan, Jag är ett sk maskrosbarn.. en överlevare!!
Mina barn skall aldrig behöva ha det så, det kan jag lova dom!!!
